Om slädhunds­tävlingar

Människa och hund – färdkamrater sedan tusentals år

Den exakta tidpunkten för när människan för första gången spände in hundar framför släden är inte känt. Vad man däremot vet är att olika ursprungsbefolkningar i Sibirien redan för många tusentals år sedan använde sig av hundspann som transportmedel. Senare – mest troligt för över 10 000 år sedan – korsade flera nomadiska folkgrupper från norra Eurasien Berings sund och kom in på den nordamerikanska kontinenten. De äldsta bevisen man funnit där för användandet av slädhundar är till exempel delar av slädar.

Hundarna som Alaskas urinnevånare använde beskrevs som stora och starka djur med relativt korta men starka ben. Aveln varierade dock mycket mellan de olika folkgrupperna. De indianska folkgrupperna använde till exempel andra hundtyper än polareskimåerna. Gemensamt var dock att slädhunden spelade en stor roll för dessa befolkningars möjligheter att överleva i det arktiska klimatet.

Från post-diligens med träsläde till tävlingssläde

När den stora guldrushen bröt ut i Nordamerika i slutet av 1800-talet blev hundspann det främsta transportmedlet. Redan före denna tid användes dock hundspann av nybyggare för transport av gods och varor genom det svårframkomliga landskapet. Vid jakt och vittjande av fällor utplacerade över stora arealer var hundspann många gånger det mest effektiva sättet att ta sig fram. Varje pälsjägare, kallad ”trapper”, med självaktning hade ett eget hundspann.Guldrushen innebar en tillfällig men mycket kraftig befolkningsökning i regionen. Hundspannens antal följde med i utvecklingen och blev snabbt det viktigaste transportmedlet för all möjlig utrustning, mat och post. Slädhundarna användes av guldgrävare och handelsmän för transport ut till inmutningarna och till alla de små guldgrävarstäder som växte fram i Alaska och Kanada.

Redan vid denna tidpunkt arrangerades lokala tävlingar i de små guldgrävarstäderna. De bästa slädhundsförarna kunde mäta sig med varandra och jämföra vem som hade bäst hundar. Regler, prispengar eller preparerade spår, så kallade trails*, var det inte tal om. Detta ändrades i början av 1900-talet när en stor och organiserad tävling ägde rum för första gången i Nome, Alaska. Nome ligger vid Alaskas nordvästkust och var under guldrushen civilisationens utpost. Här hölls ofta mindre tävlingar med hundspann och arrangemangen var ett stort nöje för guldgrävare, trappers, indian- och eskimåstammar som befolkade staden.

Nome Kennel Club, som grundades för att kunna etablera och vidareutveckla slädhundssporten, organiserade 1908 ”All-Alaska Sweepstakes”. Tävlingen gick över en distans på 408 miles genom Alaskas vita vildmark och blev omåttligt populär bland Nomes invånare. 10 spann deltog och de bästa kunde dela på en prissumma på totalt 10 000 dollar. Fram till slutet av första världskriget år 1918 arrangerades tävlingen varje år.

Genom Alaska: en kamp på liv och död

Ett namn som alltid dyker upp i samband med All-Alaska Sweepstakes är Leonhard Seppala. Vid hans andra start i tävlingen vann den norskfödda hundköraren med sina Siberian Huskies och han vann även de följande två åren. Men Seppala är mest berömd för en helt annan bragd som kom att få stor betydelse för utvecklingen av slädhundssporten runt om i världen.

Under vintern år 1925 drabbades Nome av ett svårt difteriutbrott och ett stort antal personer, framförallt barn, insjuknade. I staden fanns endast en liten mängd nästan utgånget vaccin som snabbt minskade i mängd. Det stod klart att en fullständig katastrof endast kunde hindras av nytt och färskt vaccin. Närmast tillgängliga serum fanns att tillgå i Anchorage, långt ifrån Nome. Den stora frågan blev hur serumet skulle kunna transporteras mitt i vintern ända från Anchorage till den nordvästra utposten? Bushflygen var vid denna tid inte att lita på och risken, speciellt under vintertid, var alldeles för stor. Då beslöt man sig för att frakta serumet mot Nome så långt det gick med tåg och därefter skulle hundspann ta vid.

Ett antal duktiga slädhundsförare anlitades för att transportera serumet de resterande 674 miles (drygt 100 mil) mellan tågets slutstation och Nome. Sträckan skulle delas upp mellan förarna likt en stafett så hundspannen kunde köra natt och dag och på snabbaste sättet nå fram. ”The Great Race of Mercy to Nome” startade på kvällen den 27 januari 1925. Snöstormar och temperaturer ner till -50 grader celsius i kombination med den enorma tidspressen gjorde resan från början till ett kapplöp på liv och död.

Den då 47-årige Seppala och hans huskies hade vid tidpunkten de tog över serumet redan färdats 170 miles till upphämtningsplatsen. Han färdades sedan 91 miles som var den längsta av alla delsträckorna och detta var troligen den svåraste utmaningen i hans liv. Över fem ansträngande dagar senare, där hundar och människor kämpat svårt med förfrysningsskador och andra umbäranden, anlände serumet på morgonen den 2 februari 1925 till Nome. Därigenom kunde difteriepidemin hejdas och otaliga människors liv räddas.

De följande årtiondena blev hundspann mer och mer ersatt med flygplan och senare även snöskotrar. Trots detta utvecklades och etablerades vid denna tid två viktiga slädhundstävlingar: ”Fur Rondezvous” i Anchorage och ”North American Championships” i Fairbanks. Än i dag är dessa tävlingar, som äger rum under tre dagar, de viktigaste sprinttävlingarna i världen inom slädhundssporten.

Iditarod –“The Last Great Race On Earth”

Vad som dock saknades var en stor tävling med verkligt långa distanser. Detta insåg även hundköraren och jaktguiden Joe Redington som var bosatt i Alaska. Med målsättningen att organisera den största och längsta slädhundstävlingen genom tiderna, trotsade han kritikerna och år 1973 gick det allra första ”Iditarod Trail Race” av stapeln.

Iditarod går över 1100 mile (180 mil) genom Alaska och följer till stora delar de gamla post- och transportvägarna från guldgrävartiden. 50 000 dollar i prispengar lockade 34 spann till starten i mars 1973. Endast 20 av dem klarade sig till mållinjen.

Trots alla svårigheter en sådan lång tävling för med sig hade Redington uppfyllt en dröm och Iditarod utvecklades mer och mer under de följande åren. Idag är det inte bara den största, mest prestigefyllda och välorganiserade slädhundstävlingen utan även den mest strängt kontrollerade. Strikta regler, fasta vilotider och ett stort antal veterinärkontroller garanterar säkerheten för de fyrbenta atleterna och deras förare. Något kortare, men inte mindre fascinerande, är tävlingen Yukon Quest som går mellan Fairbanks i Alaska och Whitehorse i Kanada. Även denna tävling äger rum varje år och är en riktig höjdpunkt i slädhundsvärlden.

Till de viktigaste europeiska långdistanstävlingarna räknas utan tvekan Finnmarkslöpet och Femundlöpet i Norge.

Långdistanstävlingarna ställer helt andra krav på både hundar och förare än vad de snabba och kortare sprinttävlingarna gör. Både hundtyper och utrustningen skiljer sig åt, där sprintförarna oftast använder en korthårig jakthundstyp medan långdistans kräver hundar med en annan metabolism och päls för att klara tuffa fysiska ansträngningar över lång tid i ett arktiskt klimat.

* För att kunna köra ett hundspann genom meterdjup snö behöver man ett spår, även kallat trail. Med det menas inget annat än en av snö ihoptrampad stig som förr i tiden blev gjort uteslutande med snöskor. Flera hundspann som kör på denna stig trycker ihop snön mer och mer och gör att spannen kan lättare och snabbare ta sig fram. Idag görs dessa trails/spår mest med snöskoter.